Den namnlöse
Varje år försöker L övertala mig om att vi ska ha en plastgran så vi slipper allt krångel, och varje år säger jag nej och tvingar honom att gå ut med mig i skogen för att hitta årets glädjespridare. Varför? Jo för att under årets gång hinner jag liksom glömma hur mycket granen barrar, sticks, och hur frustrerad man blir över att den aldrig går att få rak..
Tidigare år har vi valt den mest "speciella" granen vi hittat, det vill säga den granen som ingen annan vill ha. Vi har tagit hem dom stackarna som varit snea, utan grenar och lite ensamma, i och med den här traditionen har vi också namngett dem, vi har haft bland annat både en mats och en åke. Det har varit kärlek från första stund.
Åter till saken.. Det här året så valde vi däremot att ta hem en gran utan större skönhetsfel, å det var sista gången. Den här granen är så jäkla otacksam, den luktar kräks, den välter, läcker och kräver ny julgransfot. Den har vält så många gånger så att de flesta (nyinköpta) kulorna gått sönder, och nästan alla pepparkakor som vi hängt upp! Jäkla diva-gran! Som hämnd har jag därför valt att ta bort namnet på den.
