Livet är fan inte rättvist!
Ligger i sängen och väntar på att telefonen ska ringa. Stirrar på klockan som nästan verkar gå baklänges. 1 minut känns som en evighet när allt man kan göra är att vänta.
Men det finns inget annat man kan göra, så nu ligger jag här, och väntar. Väntar och hoppas det bästa. Orden ramlar över varandra och man får inte fram något vettigt, finns egentligen ingenting att säga, bara tystnad, outsägliga funderingar och ännu mera väntan... Mina tankar går till min älskade och hela hans familj just nu.